Hjälp! Vad har jag gjort… 😱

För några dagar sedan bokade jag en wingfoil resa där jag ska tillbringa en vecka tillsammans med sex personer som jag knappt känner.

Direkt efter att jag bokat kom den där känslan.

Hjälp!  Vad har jag gjort?

Jag är nybörjare på att wingfoila. Jag känner inte de andra. Tänk om jag inte passar in? Om jag inte orkar? Inte tycker det är kul? Och så började min hjärna naturligtvis bygga vidare.

Tänk om det blir en sådan macho-grupp där alla ska överträffa varandra? Där man berättar om allt man gjort och åstadkommit och försöker positionera sig lite lagom snyggt? Tänk om jag känner mig helt fel? Ni vet. Den där väldigt hjälpsamma lilla rösten i huvudet.

Men den här gången gjorde jag något som jag nog inte hade gjort när jag var 25. Jag skrev till gruppen.

Ungefär: Nu har jag bokat. Jag ser verkligen fram emot det här, men det är med skräckblandad förtjusning. Jag känner inte er andra och jag märker att jag funderar på hur det kommer att bli. Kommer jag passa in? Kommer jag känna mig dålig eftersom jag är nybörjare? Kommer jag känna mig som en i gänget? Hur känner ni andra? Skicka.

Och nästan direkt hände något. En av de andra svarade att han också var nervös. Han kände inte heller så många. Och dessutom brottades han med X Y och Z.

Plötsligt var vi två. 

Sedan kom en kommentar från en av killarna som redan kände flera i gruppen:

Wow, vilken energi ni två kommer in med! Det är precis där vi vill träffa er. Vi stötta och heja på er som om det är OS final.

Och jag skrattade, sååå skönt. Inget positionerande. Ingen som behövde visa hur cool, erfaren eller framgångsrik han var. Tvärtom.

En person vågade säga "jag är lite rädd". En annan svarade "det är jag också". Och resten svarade ungefär "kom, det här kommer bli kul". Men någonting hade redan förändrats i gruppen och framför allt gick jag från att vara nervös och orolig till att känna mig trygg igen. Här är det ok att visa mig sårbar…

Och det fick mig att tänka på Brené Brown.

Tänk om de får veta vem jag egentligen är?

Brené Brown har ägnat många år åt forskning om bland annat skam, sårbarhet, tillhörighet och mänsklig kontakt. Hennes TED Talk The Power of Vulnerability har blivit ett av världens mest sedda.

Jag förstår varför.

För hennes forskning handlar egentligen om något väldigt mänskligt:

Vi vill höra till.

Vi vill bli älskade och omtyckta.

Men samtidigt är vi livrädda för vad som händer om andra människor verkligen får se vilka vi är.

Brown började med att studera mänsklig connection, alltså vad som gör att vi känner verklig kontakt och tillhörighet med andra.

Men när hon frågade människor om kärlek berättade de om hjärtesorg. När hon frågade om tillhörighet berättade de om utanförskap. Och när hon frågade om kontakt berättade de om situationer där de känt sig bortkopplade från andra.

Till slut hamnade hon i något hon egentligen inte alls hade tänkt studera.

Skam.

Den där känslan som säger:

Tänk om det finns något hos mig som, om du får se det, gör att jag inte längre är värd att tycka om?

Jag känner igen den väldigt väl.

De som vågade leva helhjärtat

Efter flera års forskning såg Brown ett mönster.

Det fanns människor som verkade känna en stark känsla av kärlek och tillhörighet och andra som kämpade mycket mer med den.

Skillnaden var inte att den första gruppen hade perfekta liv.

De var inte mer framgångsrika. De hade inte färre problem. De hade inte lyckats undvika att bli sårade.

Men de hade en grundläggande känsla av att de var värda kärlek och tillhörighet.

Brown kallade dem wholehearted, människor som lever helhjärtat.

De hade modet att vara ofullkomliga. De kunde visa medkänsla med sig själva och andra. Och de försökte vara den de faktiskt var istället för den de trodde att omgivningen ville att de skulle vara.

Men framför allt:

De vågade vara sårbara.

Och det roliga är att Brown själv verkligen inte gillade det resultatet.

Hon beskriver sig som en person som gillar att förstå, mäta och kontrollera. Nu hade hennes egen forskning i princip sagt åt henne att släppa kontrollen och omfamna sårbarheten.

Det gick sådär.

Hon gick i terapi.

Och jag älskar den delen av hennes berättelse, för den gör också henne mänsklig.

För sårbarhet känns ju riktigt jobbigt ibland

Det är lätt att prata om sårbarhet som något vackert.

Men när man står mitt i den känns den inte alltid särskilt vacker.

Sårbarhet är att trycka på "skicka" på meddelandet och sedan tänka:

Varför skrev jag det där?

Det är att säga "jag älskar dig" utan att veta vad man får tillbaka.

Att säga "jag vet inte".

Att be om hjälp.

Att erkänna att man gjort fel.

Att börja med något man är riktigt dålig på.

Att komma in i en grupp där alla andra verkar kunna mer.

Att berätta om något man skäms över.

Sårbarheten ligger i att vi inte kan kontrollera vad som händer sedan.

Och det är precis därför vi försöker skydda oss.

Vi presterar. Kontrollerar. Försöker vara perfekta. Håller tillbaka. Visar den lite snyggare versionen av oss själva.

Men här kommer Browns jobbiga poäng:

Vi kan inte bara stänga av det obehagliga.

För sårbarheten finns också bakom kärlek, glädje, kreativitet, tillhörighet och verklig närhet.

Vill vi ha det ena måste vi alltså vara beredda att riskera det andra.

Jag vill säga tack!

Jag har många människor omkring mig som inspirerar mig genom att våga gå före. Och jag vill tacka er. Ni som berättar saker som inte alltid är så smickrande. Ni som delar sina misslyckanden, dåliga beslut, rädslor, relationer, konstiga tankar och allt annat som hör ett ganska vanligt mänskligt liv till. Tack för att ni inspirerar mig att vara sårbar och leva wholehearted ❤️🙏🏽❤️